deck the halls

nu sjunger manne julsånger, vi har tänt ljus, byggt en julkrubba där en sedelgubbe är jesusbarnet, och på bänken i köket jäser lussekatter!
trevlig första advent!

Cacchorra de ahorra

Cachorra, den hund vi lärde känna i Cabo Polonio är fantastisk. Jag tror, nej vet, att jag, Jenny eller Karin alla med glädje tagit med oss henne om vi hade haft den minsta chans. Vi träffades bara i ett drygt dygn, men jag tror vi kommer sakna henne mycket längre än så. Hon är mager, nästan utmärglad, men i god form. Hon är sandfärgad och har vinthundshuvud. Hon har mycket kloka ögon.

Från det ögonblick hon såg oss var hon med oss. Hon sprang efter bilen i sex kilometer, och sen blev hon med oss.

Hon följde med oss vad vi än gjorde. Hon verkade känna sig väldigt lugn när hon väl bestämt att vi var hennes, la sig att sova vid våra fötter när vi stannade någonstans.

Vi hade tyvärr ingen mat att ge henne, men hon plockade upp nåt gammalt bröd, gammalt ben eller en slamsa ruttet sjölejon på vägen hela tiden, medan hon hela tiden höll koll på att alla var med.

På morgonen när vi kom ut låg hon och väntade utanför rummet. Det gjorde ont i hjärtat att åka därifrån, men förmodligen var det bra att vi åkte innan hon fäst sig vid oss för mycket. Hon hade uppenbarligen redan bestämt att vi var hennes människor och att hon skulle vara med oss.

När lastbilen som skulle ta oss därifrån kom, anlände det mycket människor med den. det blev en del förvirring. Utan att Cachorra såg klättrade vi upp och satte oss på flaket. Det sista jag såg av min kära hund var hur hon desperat sprang runt folksamlingen och försökte hitta oss.

Hemma i BA igen

Hej alla Bloggintresserade (uppe i sju stycken nu, Blondinbella watch out!).

Vi har kommit hem efter en liten resa i Uruguay. Vi har badat och tittat på sjölejon och träffat världens bästa hund. Cachorra (hon förtjänar ett eget inlägg). Idag verkar vi inte kunna göra nåt.

Vi åkte i måndags i nattbuss första klass, jovisst flott ska det va. Vi sov som stockar hela vägen till gränsen där vi fick sitta och vänta medan tulltjänstemännen jävlades med några jänkare på vår buss. På morgonen kom vi fram till Montevideo där vi hittade en annan buss som tog oss vidare till Rocha, som ligger nära kusten norr om Punta del Este. Där sket det sig och vi var tvugna att stanna en natt. Vi var på väg till Cabo Polonio, ett ställe som vi fått tips om av Borstis och hans polare. Rocha hade inte mycket att bjuda på, men vi åt pizza och burgare, drack ett par öl och gick och la oss inklämda alla i ett pytterum.

Nästa morgon steg vi upp kvart i fem för att hinna med bussen. Den släppte av oss vid vägskälet mot Cabo Polonio. Där kom välkomstkomittén, som bestod av ovan nämnda Cachorra och en liten schäfervalp.

Cabo Polonio ligger ganska långt från vägen, 6-7 kilometer, och det finns ingen väg, bara sanddyner. Vi bestämde oss för att ta turistfälletransporten, en safarilastbilsjeep där man fick sitta på flaket och känna sig som en äkta resenär som trampar där ingen någonsin gått förut osv (150 pesos, ca 55 kr fick man betala för att känna sig så). Cachorra sprang bredvid bilen hela vägen, vi trodde hon skulle ge upp efter de första fyrahundra meterna sprint, men icke.

När vi kom ut på stranden möttes vi av en makaber syn, en uppspolad val låg och ruttnade där, täckt av måsar.

Cabo Polonio ligger bredvid en gammal fyr, är litet, har ingen elektricitet och är befolkat av gamla fiskare, hundar, hippies och sjölejon.

Byn sov när vi kom, det blåste kall vind från helvetet och vi kände oss lite ruggiga när vi väntade på att få lite kaffe utanför restaurangen som inte öppnat.

Nu räcker det för den här gången, jag ska ut på pation och titta på ösregnet och få popcorn och clerico med dom andra.

recap

igår var vi ute på tjofräs. vi hamnade på en popklubb med fräsiga liveframträdanden med munspel och cheap mondayjeans. superkul! vi var som studsbollar av glädje på dansgolvet och dansade som tokar, tills det blev dåligt. men dåligt menar jag argentinsk tråkrock och argt klubbklientel. de som hade varit så gulliga blev dåliga, tvångsdrack min öl och snodde karins, hötte med näven om man råkade krocka, och en galen machoman slog till jenny i bakhuvudet för att hon ramlat in i honom och hans flickvän på dansgolvet. det blev dåligt, så vi drog. men när det var kul var det verkligen kul!

idag sysselsatte vi oss med överklasseftermiddagsaktivitet; hästpolomatch. klädda i bästa linnebyxan och med rosett i håret (rosetten har jag iofs typ varje dag. borstis kommenterade den med att rosetter är nästa säsongs grej i buenos, även om han själv föredrar sexiga, åtsittande klänningar) bänkade vi oss i stekhettan på läktaren. det var kul, men konstigt. sport har aldrig varit min grej, men folket var flådiga och drack bubbel.

imorgon ska vi få köpa biljett till uruguay och strandliv!

Festen hos Borstis var kul. Över förväntan.

Men vi oroade oss innan. Hur mycket öl/vin tar man med sig? Har man fina kläder? Dricker man upp ölet/vinet man har med sig eller smuttar man bara lite städat på ett glas? Kysser man en eller två gånger på kinden? Anses det otrevligt att pissa i diskhon? osv. Vi undrade över etikettsregler helt enkelt och vi visste inte vad Magdalena Ribbing heter på spanska. Vi fick chansa på att vi framstod som spännande och exotiska om vi gjorde något kapitalfel.

Det gick ändå. Federico och Manuela bor i en våning i Belgrano. Manuelas vänner är unga och Borstis vänner är lite äldre. Alla var trevliga. Dock verkade det lite som om Manuela blev aningen störd över den uppmärksamhet de blonda svenskorna fick. Det var ju den uppmärksamhet hon brukar få!

Borstis kompis Ägget pratade massa engelska och hade bott på hostel på södermälarstrand. Han hade sönder en stol. Vi tänkte alla vilken tur det var att det inte var vi för vi hade dött av skam. Ägget hade ingen skam i kroppen. Trevlig egenskap, faktiskt.

Borstis kockpolare hade lagat ceviche och wok. Vi drack duktigt. Borstis är en mycket fin människa. Aningen sentimental, men mycket, mycket fin människa.

Rollspel på spanska

Herre 1: Oje, tres patitos por favor!

Dam 1: Rapido?

Herre 1: No, normal!

Jag har under denna tid även beställt fyra stycken gamlingar (por favor) när jag skulle köpa tunnelbaneresor till city till oss alla.

/Karin

jesus och jag en blåsig dag
på kyrkogården

Recoletas kyrkogård är som en stad för de rika döda. De har sina egna små hus utsmyckade med statyer och kupoler, och genom järngrindarna kan man skymta ner i husens källare där de ligger i kistor klädda med linnedukar. Ibland bor de hela familjer tillsammans, med småkistor för barna.

Borstis

För snart tre år sedan var vi i Ecuadors djungler, där mötte vi apor, krokodiler, och Borstis. Jag minns särskilt kvällen då han drack upp all rom och berättade om kvinnor som förvandlats till rosa delfiner, och när han slängde bort den värdefulla jättesnäckan. Borstis är till vardags designer av partydressar för lyxkvinnor. Han har en son som är 18 och en modelltjej som är 24. Ikväll har Borstis fest och vi är bjudna.

Ja, som sagt, "Sydamerikas Paris" är fantastiskt. Vi lever ett mycket trevligt och ganska långsamt liv.
Jag känner två personer i Buenos Aires, min fejksläkting Josefina och en snubbe som heter Federico (aka Borstis). Buenos Aires har 14 miljoner invånare. Likväl: Jag har knappt varit i stan ett dygn förrän jag springer på Borstis på supermercadon! Increíble! Han blev faktiskt ännu mer förvånad än jag. Jag visste ju ändå vilken stad jag befann mig i. Så på lördag är vi bjudna på fest hemma hos honom, det ska bli ball.

I love bål

Igår fick jag en ny favoritdryck. Clérico. Det består av en stadig kanna, i botten is, på isen frukt, socker och vitt vin. Frukten var t.ex jordgubbar, ananas, persika, apelsin och banan. Banan låter som en dålig idé, jag vet, men det var ljuvligt gott. Vissa jag känner tycker inte om bål, varför? Det är obegripligt. Clérico är bål utan starksprit serverad med finess.

Clérico! Hurra. Varje dag ska det drickas. Förutom idag för vi är på detox. Istället för superi ska vi äta hamburgare och gå på bio.

kaffe i san telmo, himla trevlig stadsdel.

vi har en kackelacka som heter helmut lang. har är superäcklig. det är de långa benen. de andra talar med glada röster när han dyker upp, men jag är svårentusiasmerad. idag var det en kackelacka som dog på vårt golv. kanske var det han.

Måndag i Belgrano

Hej vänner!

Nu är vi här, det är vansinne. Långsamt börjar vi kanske förstå var vi är, men det gick så fort? Atlantflygningen gick som en dans, jag kände mig lurad på timmarna. Och vi hade fina dagar i London med änglabarnet Mark som lät oss härja fritt i hans lägenhet och köpta småkakor så vi kunde äta i sängen. Mark är bäst. London är inte lika bra, vi gjorde av med så mycket pengar på att göra ingenting att det är skrämmande.

Jag försöker få Manne att ta ett jobb på parillan på vår gata, gratis kött kanske vore nåt. Hans favoritbiff kostar nämligen 4 ggr mer än för två år sedan, inflationen går fort när man har roligt. Men en liter Quilmes öl kostar fortfarande billigt ca 7 kr, så det får bli mycket sånt på takterassen framöver.


Vår lägenhet är absolut ljuvlig. Så mycket finare än jag kunnat tro, 120 m2 terass OCH patio, jesustavlor och spetsgardiner och en massa blommor och träd, wonders. Tyvärr sjunger inventarierna på sista versen, toaletten dog igår, och idag duschen. Men vem behöver sånt.

Det är så varmt här, över 30. Och det är så fint. Belgrano där vi bor verkar vara lite posh, lummiga gator och fina hus och någon slags upplevelsegalleria med bio och bowling. Igår gick vi till Palermo som vi trodde var nästgårds, det låg en timmes promenad söderut. Det var söndag, alltså marknadsdag, men vi hade bara råd med papas fritas. Men en vacker dag får vi kanske åka dit för tjofräs.


Nu ska vi äta chips, laga mat, och vänta på Martin som ska hämta hyran, Det är bra här, kom hit!

/ Jens

hej!

kolla!
min kompis karin ser ut som en filmstjärna!









vi bor precis bredvid chinatown, så himla bra!
det är min bästa storstadsdel.
låtsasköttsheaven