Sao José do Norte Revisited

Jag vandrar langsamt fram langs Sao Josés gator. Hamnen, de sma barerna, allting ar sig likt. Men det kanns annorlunda. Var det inte lite ljusare forr? Var inte fiskebatarna annu lite farggrannare? Skrattade inte barnen hogre?
Nej. Det ar inte staden som forandrats, utan mannen som betraktar den. Var tog den glada, livsbejakande yngling vagen som var har sist? Vart tog de atta aren vagen? Och vad finns kvar? Detta trotta, tomma skal av en man aldrad i fortid? En man som skrattar hest at de darar som tror pa framtiden, medan han dricker annu ett glas rodvin. Ar det jag? Ar det vad jag blivit?

Plotsligt kanner jag nagonting. En narvaro. Tre spoken, nej, inte spoken, tre skuggor ar vid min sida. Joel, Niclas och Carl-Petter.
Till ljudet av klingande barnskratt, forbi farggranna fiskebatar i stralande dagsljus, precis som atta ar tidigare, vandrar Los Fabulosos aterigen Sao José do Nortes gator.

Gubbar och Jungfrur

Haromdagen var vi pa lokala gubbaren i Valizas. Dar pratade vi med lokala gubbar. Det var trevliga bekanskaper, Cubija, som saknade ett lillfinger och havdade att den basta grappan i varlden kommer fran Uruguay. Cubija var dar med sitt ragg, som var ca trettio ar yngre an honom. Vi traffade aven Pepe och Ana. Pepe har bott i Danmark och kan lite dansk. Deras hund heter Vaeninne, eller hur det stavas, jag ar inget vidare pa dansk sjalv.

Pepe hyr ut ett rum at nagra svennar, sa han tyckte att vi skulle traffa dem. Nasta morgon kom han och hamtade oss med bil och vi fick folja med for att halsa pa svenskarna. De var fyra unga man som alla var asbakis och precis stigit upp. De tyckte vi var oerhort obehagliga som kom dit och terroriserade dem. Jag forsokte foresla att vi skulle traffas pa en ol framat kvallen, de var mattligt entusiastiska over att hanga med tva idioter fran sverige. Sen var de radda for oss sa fort vi sprang ihop med varandra pa byn och ville bara komma undan. Det ar inte alltid latt att fa nya bekantskaper.

Men Pepe och Ana traffade vi igen. Jag antar att gamlingar inte ar lika kansliga for avvikande beteende. Ana snackade hela tiden om Virgen de Iemanjá, den andra februari. Det var en mycket spannade fest. En procession med trummor och dansande manniskor bar en helgonbild med facklor och ljus i en bat genom stan. Processionen slutade forstas vid havet, dar baten skickades ut. Folk lamnade ocksa offer for typ valgang och liknande. Jag och jenny ville forstas inte vara samre, sa vi forsokte fa tag pa nagot att offra, men det var mitt i natten sa utbudet var inte det basta. Tydligen ska man ha honungskarameller eller vattenmelon. Det fanns inte. Vi fragade pa bagariet om det gick bra att offra medialunas, men de skrattade chockat at idén. Till slut fick vi tag pa tva nektariner, hon gillade ju frukt.

Manú